I senaste numret av tidningen Världshorisont intervjuas Hanna and Goliath om situationen för mänskliga rättigheter i Sverige.

Nedan ett utdrag ur artikeln. Läs hela artikeln här.

Lika viktigt nu som då

Hanna Gerdes är människorättsjurist, folkbildare och grundare av Hanna and Goliath Law & Education. Hon menar att en av de största utmaningarna när det gäller mänskliga rättigheter i Sverige idag är debattklimatet och den förändrade synen på rättigheter:

– Det har skett en tillbakagång globalt när det gäller yttrandefrihet, demokrati och respekten för mänskliga rättigheter och den här trenden märks även här hemma. Den ifrågasättande attityd som möter oss dagligen idag, inte minst på nätet, är en enorm utmaning.

– Vi som arbetar med de här frågorna tillbringar nu en stor del av vår tid med att förklara och försvara själva systemet med mänskliga rättigheter, varför det finns och varför den här delen av juridiken är så viktig. 75 år efter förintelsen är det som om allt detta har fallit i kollektiv glömska, säger hon.

Petra Hallebrant för ett liknande resonemang:

– Jag ser en oroväckande trend där en del personer i debatten verkar tycka att mänskliga rättigheter är något gammalt och omodernt. Så vi behöver öka kunskapen om vad det handlar om generellt så att människor förstår att det här är minst lika viktigt och relevant idag som för flera decennier sedan, säger hon.

Rapporten ger röst åt olika grupper

Att det nu stundar en UPR-granskning för Sverige är ett bra tillfälle att lyfta den viktiga frågan om mänskliga rättigheter till en större publik och även få media att intressera sig för den, menar alla de tre experter som Världshorisont talat med. Att UPR handlar om ett lands totala prestation på området mänskliga rättigheter – och inte bara rör en viss FN-konvention, till exempel barn- eller kvinnokonventionen – skapar särskilda möjligheter. Inte minst handlar det om hur det svenska civilsamhället samarbetar kring sin parallellrapport.

 

– Att civilsamhället har satt ihop en gemensam rapport och skickat in den till MR-rådet är viktigt både för att man där tydligt formulerar vilka bristerna är i det svenska samhället när det gäller mänskliga rättigheter men också för att det innebär att det skapas en dialog i civilsamhället kring frågorna, säger Morten Kjaerum.

Hanna Gerdes instämmer.

– Det är otroligt viktigt att civilsamhället samarbetar och också att man ger en alternativ och inte lika skönmålad bild av läget jämfört med den rapport som kommer från regeringen. Parallellrapporten är också viktig för att den ger en röst åt olika grupper som drabbas av MR-kränkningar. De här rapporterna är röstbärare, de pratar inte bara ”om” utan ”med” de människor som berörs, säger hon.

– Att många organisationer går samman har även ett stort värde för dem som gör själva granskningen. Jag jobbade för några år sedan med att samordna delar av civilsamhällets rapport till kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. De var tydliga med att det betydde mycket för dem att få en samordnad rapport från civilsamhället i Sverige, i stället för hundra olika rapporter, och att den vägde tungt.